Varför ska alla ”lantisar” tvunget bo i innerstan?

Det står ofta i media om bostadsbristen i Stockholm. Nu senast läste jag i tidningen Stockholm City om en kille som under ett år fått flytta fyra gånger till olika andrahandsklägenheter och för det betalat överhyror. Att avsaknaden av bostäder är negativt för Stockholms läns utveckling är ett påstående som ingen säger emot. Visst det finns ett gigantiskt behov av bostäder i innerstan då behoven är omättliga. Samtidigt har jag  svårt att förstå är att alla som av olika skäl flyttar till Stockholms tvunget måste bo i innerstan. Lägger man därtill alla ungdomar som ska flytta hemifrån som också ställer samma krav på att bo innanför tullarna är det självklart att bostäderna inte räcker till. De politiska lösningar som det borgerliga styret har levererat under den här mandatperioden för att komma tillrätta med bostadskrisen är skrattretande. Vare sig att höja hyrorna till vad en marknad kan tänka sig betala eller göra det billigare att hyra ut delar av bostäder förändrar inte bostadsbristen. Precis som mycket annat i deras politik skulle både marknadshyror och skattereduktion till de som hyr ut delar av sin bostad bidra till större klyftor, man skulle få ännu större skillnad mellan olika bostadsområden mellan fattig och rik. Det fina med hyresrätten var tidigare att det fanns en social blandning, där en höginkomstfamilj kunde bo granne med en ensamstående mamma som jobbar timmar inom äldrevården. Det gemensamma var att de hade ett tryggt boende med hyfsat service. Men under de senaste åren har kostanden för att bo i hyresätt skenat iväg och vi börjar allt mer närma oss vad man har i södra Europa i form av socialt boende, där bara fattiga bor i hyresrätt i områden med mycket bristfällig välfärd i form av sjukvård, skola och omsorg. Det är inte ekonomiskt försvarbart att bo kvar i en hyresrätt om man har möjlighet att flytta till ett annat boende.

Stockholm är unikt bland sina huvudstadskollegor när det gäller intresset för att bo mitt i smeten. I London, Bryssel, Paris m.fl. är det de med de låga inkomsterna som bor i innerstan medan den rika överklassen bor i trygga och fina förorter. Självklart har även jag drömt tidigare om att bo inne i stan. Men när jag nu har blivit förälder har mina preferenser förflyttats från närhet till butiker, kaffer och barer till natur, trygghet och en bra miljö för min dotter att växa upp i. Jag undrar om och ifall när pendeln svänger från att alla som flyttar till Stockholm måste bo i innerstan till att de vill ut till förorten med all den livskvalitet som finns där. Det är bara en, kanske två generationer tillbaka i tiden då man ville ut från smutsiga, nedslitna och socialt problematiska bostadsområden på södermalm i Stockholm. Områden som nu är ett av de häftigaste områdena att bo på, områden som min pappa och hans föräldrar var lyckliga att flytta från.

Anders Borg, Carl Bildt och Sven-Otto Littorin sviker Fredrik Reinfeldt!

Nu får väl Niklas Svensson och Expressen gå och kamma sig. I flera artiklar har man pekat på att flera socialdemokratiska partiföreträdare har valt att inte stå till förfogande för omval. Inget unikt för Socialdemokratern och troligtvis inte något unikt för något annat parti, att man som förtroendeval väljer att efter en lång tid som politiker väljer att ta ett steg tillbaka och låta andra ta över. Det finns ett talesätt i stil med att det är bättre att kliva av när man kan, istället för att man blir bortlyft. Med det resonemang som Niklas Svensson driver med sina artiklar skulle ingen i den socialdemokratiska riksdagsgruppen bytas ut, man skulle således likt högsta domstolen i USA sitta på livstid. För annars menar Nicklas Svensson och Expressen att den socialdemokratiska riksdagsledamot som väljer att kliva av sviker Mona Sahlin.

Varför skriver inte Expressen om att Fredrik Reinfeldt sviks av Carl Bildt, Anders Borg och Sven-Otto Littorin som har det gemensamt att de INTE kandiderar till riksdagen. Antingen är de övertygade om att den moderatledda regeringen ska vinna regeringsmakten igen eller så är det för fina för att sitta i Sveriges högst beslutande organ, Riksdagen.

Bry dig gärna, men lägg dig inte i!

Det är var och ens ansvar att säga till om någon i vår närhet gör fel, något farligt eller icke tillåtet. Det handlar om civilkurage. Dock upplever jag att det blir allt mindre av detta i samhället. Istället handlar det om att sköta sig själv och skita i andra. Förvisso ligger det i linje med det rådande politiska styret i Sverige. Att bidra till det gemensamma genom skatt eller att vara beroende av stöd från andra är något som är totalt fel och har på olika sätt ifrågasätts och misstrotts.

Idag åkte jag buss tillsammans med min dotter och sambo. Dottern var trött och kanske lite varm där hon satt i sin vagn på bussen. Därmed var hon inte på sitt bästa humör utan tvärtom. Som förälder kan detta vara ganska stressande. Jag vill ju självklart inte att min dotter ska vara ledsen och jag önskar mina medtrafikanter en lugn resa utan barnskrik. Men alternativet att gå dottern till mötes och ta upp henne var inte att tänka på. Då detta är både trafikfarligt och skulle nog medföra att hon skulle ”kämpa” för att komma upp varje gång vi ska åka buss.

Hållplatsen innan vår kommer det fram en äldre dam och kläcker ur sig till min sambo att hon borde tala med vår dotter än som hon uppfattade titta bort. Hur denna människa som inte känner vår dotter och inte vet hur hon reagerar om man talar med henne när hon inte får som hon vill kan kläcka ur sig sådana kommentarer går över mitt vetande. En sak som är säker det handlade INTE om civilkurage utan det handlade uteslutande om vår dotter hade stört hennes bussresa. Det handlade inte om att hon brydde sig utan hon bara la sig i.

Valrörelse påverkar politikers etos negativt

Att valrörelsen har satt igång tidigt i år är det ingen tvekam om. Då kan jag uppleva en ökad osäkerhet i tilltron till uttalade från företrädare för den moderatledda regeringen. Jag vill absolut inte påstå att de positiva tongångarna som Anders Borg i media målar upp av en svensk ekonomi som förbättras fortare än förväntat skulle vara valtaktisk propaganda för att dölja ökat antal personer i utanförskap och kraftigt ökad arbetslöshet jämfört med när den moderatledda regeringen tillträdde hösten 2006. Dock borde Anders Borgs etos försvagas, dvs. det förtroende han har genom sitt ämbete som finansminister vara svagare ju närmare valdagen vi kommer. Då är hans främsta uppgift att bli återvald och även om man inte från moderathåll strategiskt skönmålar siffror om tillväxt och arbetslöshet så kan önskan om att siffrorna ska ljusna påverka beskrivningen av framtiden.

En smutsig valrörelse har tagit sin början!

I och med årets första partiledardebatt satt årets valrörelse rekordtidigt igång på allvar. Allt tyder på att denna valrörelse kommer bli både hård och smutsig där partierna och dess företrädare inte skyr några medel för att vinna valet i september.

Fredrik Reinfeldt (M) har under en längre tid arbetat med sin image som statsman, som säger sig stå över pajkastning och personangrepp. Det är en framgångsrik taktik då jag är övertygad om att väljarna/åhörarna inte är intresserade av denna debattstil. Dock var Fredrik Reinfeldt den främsta att just använda sig av denna debattstil under partiledardebatten, antagligen pressad av allt sämre opinionsundersökningar. Det är inte statsmannamässigt att kalla sina politiska motståndare för ”experiment” eller påstå att deras förslag är fusk.

Pajkastning och personangrepp är effektivt sätt att ena sina sympatisörer och ge dem ny kraft i valrörelsearbetet. Det skapar en känsla av gemenskap gentemot sina politiska motståndare. Men jag tror att lika effektivt som det är att skapa vi-känsla bland politiska sympatisörer stänger denna debattstil som statsministern Fredrik Reinfeldt sysslande med ute eventuella väljare som istället vill höra hur om framtidsvisioner. Men den som tar priset som den största pajkastaren måste vara vice statsminister Maud Olofsson som kallade sina politiska motståndare för ”vänsterkartellen”.

Dock ska jag inte sticka under stol med att den rödgröna oppositionen också har använt sig av nedvärderande omdömen för att beskriva sina politiska motståndare. Jag kunde emellertid inte uppfatta att de rödgröna använde sig av denna typ av förnedrande omdömen för sina politiska motståndare under denna partiledardebatt. Det är lyckosamt att partierna ges möjlighet att sätta sitt namn/begrepp på sig och sitt samarbete. Tyvärr i mina ögon har de borgerliga partierna hittat ett bättre namn i ”Alliansen” än vad de rödgröna partierna har gjort. Hoppas att statsministern Reinfeldt och vice statsministern Olofsson INTE får hjälp av media i sin smutskastning av den rödgröna oppositionen genom att media hakar på och börjar använda något av deras nedvärderande namn som de använde sig av under partiledardebatten. Det vore istället klädsamt om media kunde klä av Fredrik Reinfeldt statsmannaklädsel likt sagan om kejsarens nya kläder och ifrågasätta hans debattstil.

Trotts allt var Reinfeldt och Olofssons smutskastningar troligtvis bara en västanfläkt mot hur tonläget kommer vara i slutet av sommaren då opinionsundersökningarna duggar lika tätt som ett sommarregn.

Näringsminister Maud Olofsson (C) hade troligtvis inte fått sitta kvar i en minoritetsregering?

Den senaste tiden har det med all tydlighet framkommit att Centerpartiets partiledare och den moderatleda regeringens näringsminister inte klarar av att utföra sitt jobb på ett tillförlitligt sätt. Alla vi som har med bestörtning följt turerna kring SAAB:s framtid har ofta mötts av Maud Olofssons negativa inställning till SAAB. Att som näringsminister har man till uppgift att stötta svenska företag i svårigheter genom att skapa förutsättningar för att de ska överleva och växa sig starka. I Tyskland gick man in med stöd i form av förhållandevis höga skrotningspremier. Ett stöd som både är bra för miljön då gamla törstiga och icke miljövänliga bilar därmed försvinner från de tyska vägarna och samtidigt skapar en efterfrågan på nya bilar. Men i Sverige har våra krisande bilföretag istället för stöd från den borgerliga regeringen möts med dräpande kommentarer från näringsministern att SAAB ska betraktas som historia.

Dessutom har Maud Olofsson och den borgerliga regeringen misskött styrningen av Vattenfall . Ena dagen hon inte vetat om att vårt gemensamma energibolag är pantsatt, för att nästa dag ana det och som sedan följdes upp med ett klartläggande att hon har vetat i över ett halvår att Vattenfall är pantsatt till 100 procent i Tyskland. Så blir det när vi har en moderatledd regering som är kraftigt splittrad i energifrågan och som inte kan komma överens om hur Vattenfall ska styras. Att när det sedan börjar blåsa kallt kring ännu en misskött fråga skickar hon fram ännu en statssekreterare för att ge kommentarer är bara ett tecken på svagt ledarskap.

Men näringsminister Maud Olofsson sitter tryggt i båten. Jag är övertygad om att hon kommer få sitta kvar de kvarvarande nio månaderna av denna mandatperiod.  Detta beror inte på att hon gör ett bra jobb, tvärtom utan för att Fredrik Reinfeldt (M) värdesätter bilden av en sammanhållen regering högre än att Sverige har en näringsminister som håller måttet. Hade Sverige istället haft en minoritetsregering tror jag att hennes dagar som Näringsminister hade varit räknade…

Hur bra är egentligen föräldrakooperativa förskolor?

Jag gillar den kooperativa idén, det är något som jag burit med mig sedan barnsben. Att man tillsammans kan skapar något gemensamt. Det kan vara den klassiska kooperationen i form av Konsum eller HSB eller nyare variant av kooperation i form av personal alt. föräldrakooperativ. I den klassiska formen fick medlemmarna inflytande och billigare mat/bostäder och den nyare varianten får brukarna alternativt utförarna större möjlighet att påverka verksamheten.

Jag tycker att förskolor drivna som föräldrakooperativ låter på pappret jättebra. Som förälder får jag möjlighet att ha både inflytande och insyn i verksamheten. Något som borde borga för ett större engagemang hos föräldrarna och som i sin tur innebära en större sammanhållning i föräldragruppen. Detta är min romantiska bild av föräldrakooperativ.

Men om man väljer eller blir tvungen att sätta sitt barn i ett föräldrakooperativ innebär detta att det ställs annorlunda krav på en som förälder än vad det gör om man har sitt barn i en kommunal eller för den delen i en privat förskola. Det ställs krav på att man ska ingå i någon form av arbetsgrupp som sysslar med ekonomi, IT eller personalfrågor etc.  Dessutom ställs det krav både på föräldrarna att de ska städa förskolan ett antal gånger och vara jour för den anställda personalen vid sjukdom etc.

Som småbarnsförälder betalar man för sitt barns förskoleplats både via skatten och via en barnomsorgsavgift. Men har man istället sitt barn i en kooperativ förskola ska man betala en tredje gång, genom att utföra arbetsuppgifter. För mig kan det vara okej att städa min dotters framtida förskola, att ingå i styrelsen eller bidra med kunskaper i webbpublicering. Men när jag och de andra föräldrarna utför dessa arbetsuppgifter innebär detta besparingar, något som måste avspegla sig på verksamheten genom fler utbildade förskollärare, bättre mat eller fräschare och fler leksaker. Nu tror jag inte att bilden ser ut så, utan att i Tyresö har även de föräldrakooperativa förskolorna en av Sveriges lägsta personaltäthet, precis som de andra förskolorna i kommunen. Detta är absolut inte de kooperativa förskolornas fel, utan ett politiskt beslut från den borgerliga majoriteten i kommunen.  

Jag är övertygad om den svenska modell av förskola med välutbildad personal i form av förskollärare och barnskötare är fantastisk och något som vi i Sverige ska vara stolta över. Inom förskolan har man en pedagogisk idé om att lära genom lek. Stick i stäv med denna svenska modell av förskola är den lösning som de kooperativa förskolorna väljer för att lösa frånvarande personal. Istället för att ersätta en sjuk förskollärare med en lika välutbildad vikare ersätter man istället henne med en förälder som är tvungen att ta semester eller föräldraledigt. Vilken kontinuitet blir det då?

Fotbollsgala och guldboll, vem bryr sig?

Nu börjar även 2009 lida mot sitt slut och återigen kan vi på bästa sändningstid i TV se firmafest efter firmafest. Först ut i raden är fotbollsspelarna, som tydligen är lite för mer än andra idrottsmän och har en egen Fotbollsgala. Alla andra idrottsmän får hålla tillgodo med Idrottsgalan men upplägget är det samma. Därefter är det artisterna, filmskaparna, reklammänniskorna och klädskaparna som ska dunka varandra i ryggen och berömma någon som har gjort något speciellt bra under året, på bästa sändningstid. Allt detta kryddat med ett antal artistframträdanden.

Om ni någon gång har tänkt betala inträde för att se något av dessa spektakel på plats vill jag med det bestämdaste avråda er ifrån detta. Har själv gjort misstaget vid något tillfälle och hoppas med ökad ålder att jag aldrig gör om misstaget. Att på samma sätt som medeltidens adel lät sina undersåtar sitta och titta på när åt var det i mitt fall musikeliten som smörjde sina krås. Allt medan vi i publiken snällt fick sitta på sidan och vänta på att vara en kulis åt de kortvariga framträdanden uteslutande framförda playback.

Skapas fred med vapen?

Frågan om hur fred skapas är gammal, mycket gammal men ändå så aktuell. Kanske blir resonemanget likt vad som kom först ägget eller hönan när det gäller frågan om man kan skapa fred genom vapen. Ta kriget i Afghanistan som ett exempel där även svenska militärer är krigar för freden. Om de stridande förbanden främst amerikanska men som sagt även svenska drog sig ur detta land, skulle det medföra fred. Troligtvis inte. Men frågan är om deras närvaro medför att det skapas fred. Även på denna fråga blir det svaret, troligtvis inte. Vad är det då som framkallar krig? Antagligen är det hat, som på olika sätt undergrävs av makthungriga och skrupelfria makthavare. Men vad är det som får grannar som i forna Jugoslavien att hata varandra så pass mycket att de kan döda varandra? Ena dagen bodde de sida vid sida för att nästa dag vara dödsfiender. Det kan förvisso vara så att min verklighetsbeskrivning är lite väl onyanserad, att grogrunden för hatet mellan dessa grupper fanns men den kommunistiska diktatur som tidigare styrde landet höll dessa känslor i schack. Då infinner sig en följdfråga, skapar diktaturer fred? Om man tittar historiskt är svaret, ett tydligt nej. Tvärtom är just demokratier mer sällan inblandade i krig än dess motsats. Åter tillbaka till huvudfrågan, skapar vapen fred. Nej, jag tror inte det utan vapen och militärer är en förutsättning för krig. Det är precis som låten, I natt jag drömde som har strofen ”Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär. Och ingen känner längre till det ordet, militär.”

Att döda en annan människa kan mycket väl handla om hämnd och hat. Känslor som jag som förälder mycket väl skulle få ifall någon gjorde min dotter illa. Då är vi inne på hämndkänslor som bygger på det gamla bibliska talesättet Öga för öga, tand för tand. Ett sätt att skipa rätt som vi i Sverige tillsammans med de flesta länderna i västvärlden glädjande har gått ifrån. Ett av få länder som fortfarande sysslar med detta medeltida sätt att skipa rätt är USA.

Media profiterar på utsatta människor

Idag hade det TV4:a premiär för sitt nya program Inlåst samtidigt som 3:an kör en av sina stora tittarsuccéer Lyxfällan. Både dessa programs främsta uppgift är att vara underhållande och i andra hand sätta finger på samhällsproblem. I det första fallet kriminella ungdomars beteende och i andra fallet överkonsumtion genom lånade pengar. Både dessa program fokuserar på två mycket viktiga samhällsproblem men frågan är vad är priset för att man medverkar i vad påstår främst är underhållning på bästa sändningstid?

Visst det är fantastiskt om medverkan i tv-programmet Inlåst innebära att man avbryter den kriminella bana som dessa killar tydligen var på god väg in i. Det är även förträffligt om tv-programmet Lyxfällan kan få den medverkande och tittarna att tänkta till innan de tar sms-lån för att köpa sig lycka eller lockas av tv-handlarnas lockrop att köpa ännu en plasma-tv på genom så kallat räntefri betalning. Dock kan jag inte låta bli att få viss känsla av obehag, i vad dessa personer utsätter sig för att få möjlighet att komma ur ett felaktigt köp och lånebeteende eller att bryta sin kriminella bana. I fallet med Lyxfällan är de medverkande vuxna och därmed får ta ansvar för sina beslut att medverka i tv.

Dock är det mer osäkert om medverkande i Inlåst är vuxna och inser vad medverkan i detta program innebär. Förhoppningsvis medför medverkan för dessa sju unga killar en nystart och att de får ett ickekriminellt liv. Men risken är att medverkan får motsatt verkan. Vågar en arbetsgivare, en hyresvärld eller en bank lita på dessa ungdomar när de har medverkat i ett underhållningsprogram av det här slaget? Kan medverkan i Inlåst innebära att de stärker sin status i den kriminella världen? Säkert är det i alla fall att de tv-kanaler som producerar och sänder dessa program får ut vad de önskar  de får tittare och därigenom reklamintäkter. Om de dessutom medverkar i att sätta agendan i samhällsdebatten och påverka den samma i en positiv riktning är det en bonus.